Glasbarnen av Kristina Ohlsson

Glasbarnen (2013) är författarens barnboksdebut. Hon har skrivit spännande vuxendeckare tidigare, men den här boken är minst lika spännande tycker jag. Det är en kuslig, spöklik stämning i boken som lockar till sträckläsning.

Billie och mamma flyttar från stan till ett gammalt hus i ett mindre samhälle. Mamman tycker att de måste komma ifrån minnena efter pappans död, men Billie vill inte flytta. Inte till det här huset i alla fall, det är förfallet, luktar gammalt och är fullt med möbler och saker som andra har lämnat kvar. Det känns som att huset inte vill ha dem där. Billie vaknar av knackningar på fönstret på nätterna. Hon hittar avtryck av en barnhand på ett dammigt bord, tillsammans med ett meddelande om att de måste ge sej av.

Mamma tror inte på Billie, hon blir bara arg och tror att det är ett sätt för Billie att få flytta tillbaka till stan. Men hon har heller inte sett när takkronan i vardagsrummet svänger fram och tillbaka, den tycks bara göra det när Billie är ensam... Och de små glasfigurerna i form av barn som dyker upp lite varstans i huset är skrämmande. Mamma förstår inte att Billie är livrädd, på riktigt!

Tillsammans med två kompisar börjar Billie forska om huset. Och  ju mer de får reda på, desto säkrare blir hon på att de måste därifrån. Huset vill verkligen inte ha dem där...

Kolla om boken finns inne